mamma till en...
...mördare?
...son som har mördat?
...son som tagit ihjäl sin bror?
...son som tog till självförsvar i en hofull situation?
Programmet väcker känslor. Har just sett reprisen av kvällens program.
Tänkte att jag skulle vara duktig och göra en tidig kväll (20.00) eftersom jag var trött. Vaknar 2 timmar senare och kan inte somna om - typiskt..! Tänkte att jag kunde se reprisen av Bonde och Grannfejden, men inget av programmen gick att se. Därför blev det "Mamma till en mördare".
Det var inte oväntat att jag skulle beröras av programmet, att det skulle starta funderingar i huvudet - vems fel är det? Är det ens nåns fel? - sonen var väl psyskiskt sjuk? Hur mår sonen som fortfarande lever? Hur klarar/orkar han att fortsätta leva efter att han varit orsak till sin brors död..? Hur reagerar man som mamma - älskar man ändå sin son, trots att han tagit livet av ens andra son? Tar hon på sig skulden till det som hände med tanke på uppväxten? Hon trodde att hon gav en bra uppväxt för sina söner, men i efterhand förstår hon att så var nog inte fallet... Hur klarar mamman och sonen eventuellt av att skratta och må bra, utan att samvetet och skuldkänslorna sliter en i bitar?
Jag kommer nog aldrig, någonsin, att kunna sätta mig in i deras situation och förstå vad de går igenom, varken i mammans eller i den levande sonens situation. Kommer aldrig att förstå vilka känslor de bär, eller hur de klarar av att hantera dåtidens händelse. Vad jag däremot vet är att jag aldrig vill vara med om nåt liknande.
Mamman sa i slutet av programmet, att hon måste leva vidare. Sorgen kommer alltid att finnas med henne. För om hon inte lever sitt liv utan istället sitter hemma och ingenting gör av sitt liv - då är det ju ingen mening att hon lever... Ingen tjänar ju nånting på det...
Jag förstår vad hon menar, och tycker att hennes tankar är kloka. Ändå kommer jag tillbaka till tankarna som diskuterar vad som är "rätt och fel" att känna/tycka/tänka i situationen. Det är en så komplex situation. Jag är även rädd att uttrycka för mycket tankar kring en sån här situation som är så långt ifrån vad jag nånsin varit med om - jag vill inte såra någon genom att uttrycka mej klumpigt, eller på grund av att jag inte riktigt vet vad jag pratar om...
Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar. Att aldrig mer få prata och skratta med, krama om, se på och fysiskt känna en för mej älskad och betydelsefull människa. Dessa tankar styr mej helt tveklöst till två underbara vänner som detta år tyvärr fått erfara känslan att förlora någon de älskar. Jag kan inte förstå hur starka ni är... Mina tankar går till er, och era familjer. Inte bara ikväll, utan flera gånger, då och då.
...son som har mördat?
...son som tagit ihjäl sin bror?
...son som tog till självförsvar i en hofull situation?
Programmet väcker känslor. Har just sett reprisen av kvällens program.
Tänkte att jag skulle vara duktig och göra en tidig kväll (20.00) eftersom jag var trött. Vaknar 2 timmar senare och kan inte somna om - typiskt..! Tänkte att jag kunde se reprisen av Bonde och Grannfejden, men inget av programmen gick att se. Därför blev det "Mamma till en mördare".
Det var inte oväntat att jag skulle beröras av programmet, att det skulle starta funderingar i huvudet - vems fel är det? Är det ens nåns fel? - sonen var väl psyskiskt sjuk? Hur mår sonen som fortfarande lever? Hur klarar/orkar han att fortsätta leva efter att han varit orsak till sin brors död..? Hur reagerar man som mamma - älskar man ändå sin son, trots att han tagit livet av ens andra son? Tar hon på sig skulden till det som hände med tanke på uppväxten? Hon trodde att hon gav en bra uppväxt för sina söner, men i efterhand förstår hon att så var nog inte fallet... Hur klarar mamman och sonen eventuellt av att skratta och må bra, utan att samvetet och skuldkänslorna sliter en i bitar?
Jag kommer nog aldrig, någonsin, att kunna sätta mig in i deras situation och förstå vad de går igenom, varken i mammans eller i den levande sonens situation. Kommer aldrig att förstå vilka känslor de bär, eller hur de klarar av att hantera dåtidens händelse. Vad jag däremot vet är att jag aldrig vill vara med om nåt liknande.
Mamman sa i slutet av programmet, att hon måste leva vidare. Sorgen kommer alltid att finnas med henne. För om hon inte lever sitt liv utan istället sitter hemma och ingenting gör av sitt liv - då är det ju ingen mening att hon lever... Ingen tjänar ju nånting på det...
Jag förstår vad hon menar, och tycker att hennes tankar är kloka. Ändå kommer jag tillbaka till tankarna som diskuterar vad som är "rätt och fel" att känna/tycka/tänka i situationen. Det är en så komplex situation. Jag är även rädd att uttrycka för mycket tankar kring en sån här situation som är så långt ifrån vad jag nånsin varit med om - jag vill inte såra någon genom att uttrycka mej klumpigt, eller på grund av att jag inte riktigt vet vad jag pratar om...
Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar. Att aldrig mer få prata och skratta med, krama om, se på och fysiskt känna en för mej älskad och betydelsefull människa. Dessa tankar styr mej helt tveklöst till två underbara vänner som detta år tyvärr fått erfara känslan att förlora någon de älskar. Jag kan inte förstå hur starka ni är... Mina tankar går till er, och era familjer. Inte bara ikväll, utan flera gånger, då och då.
Kommentarer
Trackback