sandrasnorge

...utan att det är farligt, så jag gör den till en "tummen upp"!

Var hos sjukgymnasten idag som inte alls var orolig för sommaren. Om han visade den attityden för att inte oroa mej eller för att det verkligen var så må vara osagt, men i detta fall väljer jag att tro det senare. Det känns faktiskt bättre och oavsett om det är psykist eller inte är ju mindre viktigt - det verkar ju funka! :)
Fick tre övningar som jag ska utföra dagligen, så då hoppas jag att den ska hinna bli fit for fight till jag börjar jobba.

Vi satt och pratade idag på skolan efter föreläsningen, och då "kom det fram" att om en vecka sitter vi på första inskolningsdagen på våra nya yrken.. Gaaahh!!! :) Så nära?!
Idag var även första gången som jag kallade mej själv för sjuksköterska offentligt :) Skulle fylla i ett papper hos sjukgymnasten, och på frågan "Vad jobbar du med?" skrev jag "Sjuksköterska"..! Han frågade sedan vars jag jobbade som sköterska, och då sa jag "jaaa.. jag blir färdig om två dagar och att jag ska jobba på ambulansen, därför är jag så angelägen om att handleden inte ska krångla för mej".

Efter att jag utfört handledsövningarna ska jag kojsa, känner mej trött och har ont i halsen.. :/

Gonattgonatt!

...var idag! Iaf den med grupparbete. Kvar är endast att förbereda inför seminariet på onsdag samt att läsa igenom några sidor som ska sammanfattas kort.
Men det var en mysig pluggdag! Var hos Linda och fick där avnjuta ett mycket gott eftermiddagsfika på hennes balkong :)




Har börjat få ont i handleden... :(  Vill verkligen inte!!!! Men det är därför jag har den lindad...

Efter detta passade jag på att hälsa på min syster med familj där jag även blev bjuden på middag - mums :)
Hann även med att hoppa studsmatta med Elias - han är så himla rolig!! Bra motion har jag även hört att det är..! Så 20 min på studsmatta kanske inte är så illa ändå..?
Eventuellt kanske systeryster kommer att följa med och springa Tjejmilen! Bara regeringen tillåter ;) Hoppas, skulle vara superkul!

Nu ska jag skynda mej isäng, blir att gå en sväng på stan imorrn och köpa det sista som hör till min examensutstyrsel - sen är den komplett :)

Godnatt alla läsare!

TJATMOSTER!
Förlåt, men så är det verkligen! Och jag KAN INTE sluta tjata om det.. Ni får helt enkelt sluta lyssna i så fall! För sanningen är, sommarjobbet på ambulansen finns jämt i mina tankar, det är till och med det första som dyker upp i skallen om jag vaknar upp mitt i natten..!
Varför?
Jag vet inte.. Förväntansfull? Rädd? Längtar? Orolig? Supertaggad? Nervös?

Tror aldrig jag pluggat så mycket inför något/under någon kurs tidigare så som jag gör nu :) Och det värsta/bästa är att det är intressant!


The bibel (tillsammans med Behandlingsriktlinjerna förstås..)! 


Har idag suttit mellan 16-23 med detta under mina händer!
(Okej, ibland pausar jag med en sväng förbi in på fejjan! :) )


Frågor som dyker upp - både viktiga och mindre viktiga


Förutom mitt liv enligt bilderna ovan hänger jag med Linda på dagarna, och det BÄSTA vi gör är;

TIO-FIKA med utsikt över älven/E4:an :)

Jag har haft så sjuuuukt bra dagar under inskolningen idag och igår!
Har genom medåkningen varit med om ganska många olika händelser och sjukdomstillstånd, vilket är bra så jag får se så mycket som möjligt innan jag ska stå på egna ben.
Längtar verkligen till sommaren och tills jag får sätta igång med arbetet.
Det är ett grymt härligt gäng som jag ska få jobba med! Alla är otroligt snälla, pedagogiska, roliga, omtänksamma och välkomnande..! Det kommer såklart att bli tufft i vissa situationer där jag kommer till olyckor/tillstånd som jag känner osäkerhet inför, men jag åker ju alltid med en van sjukvårdare/-sköterska så det ska nog gå bra.

Idag fick vi börja med en halvtuff körning. En situation med en inblandad patient men dock med andra personer som blev berörda/upprivna av händelsen. Det jag tyckte var så bra i detta fall var att en av ambulanskillarna samlade alla berörda efteråt en stund för att gå igenom händelsen; vad som hänt, vad vi gjorde, hur vi tänkte, varför vi gjorde som vi gjorde samt att alla som ville fick komma till tals och berätta sin upplevelse av händelsen. En typ av debriefing för alla inblandade, både privatpersoner och all räddningspersonal.
Jag själv tycker det var otroligt bra och jag fick under räddningarbetet förståelse för hur viktigt det är att uppmärksamma och se alla personer runtomkring, speciellt de som gjort en första räddningsinsats för patienten. Många av dessa kan reagera på olika sätt av det inträffade - vissa känner skuld, vissa känner hopplöshet och vissa hanterar det ganska bra. Det är viktigt att bekräfta dessa hjältar, att de gjort en viktig och betydande insats. Jag själv fick en hand på axeln från en av ambulanskillarna under räddningsarbetet, samtidigt som han sa "bra jobbat" eller nåt sånt, och vilken knuff i rätt riktning! Så lite, men shit vad det ger..!

När vi kom tillbaka på stationen pratade vi åter igenom det som hade hänt där killarna gav mej tillfälle att fråga och prata kring hur jag (och även de) hade upplevt händelseförloppet. Där, för tillfället, kändes det ganska okej. Jag tror dock att det kommer finnas ett större behov av att prata igenom händelser och situationer där jag jobbat som "riktig" sjuksköterska och behandlat patienten - gjorde vi rätt, tog vi det primära först, borde/kunde vi ha gjort annorlunda, kanske prioriterat på ett annat sätt?

Men som sagt, ett grymt bra gäng! Blev faktiskt uppringd senare i afton av en i personalen som ville kolla att allt var okej och att det kändes bra med tanke på dagens körningar.

Nu ska jag krypa isäng, jag behöver låta hjärnan vila efter allt jag lärt mej! Kan meddela att den lista som jag presenterade i ett tidigare inlägg, vilken ska gås igenom under medåkningen - den är en minimal fis i rymden i jämförelse med allt som finns att lära sig!!

Nattinatt :)

I fredags var, som tidigare nämnt, min första medåkningsdag med ambulansen!
Det var en lagom händelserik dag med lärorika körningar. Många prio 1:or, som det gick hyfsat lugnt till på ändå. Sista körningen fick jag agera chaufför - mycket spännande :D
Ser riktigt framemot veckans två dagar med ambulansen, hoppas de ska bli lika intressanta!
Skulle vilja berätta om körningarna jag var med på, men med hänsyn till tystnadsplikten och sekretess väljer jag att inte göra det.

Annars jobbar jag och Linda på som vanligt med skolarbetet. Går ganska bra men samtidigt segt, det är så mycket annat som snurrar i min skalle just nu..! Och framför allt är det ju sommaren och ambulansen. Stackars Linda, hon får lyssna till alla mina orosfrågor kring detta :/  Tell me när du är less vännen!

Ikväll har jag bakat Nallebröd och Teas goda kakor! Kakorna blev dock tyvärr inte som namnet - goda. De blev misslyckade, fattar inte hur?! Kan det ha å göra med att jag använde grahams istället för vanligt mjöl? Ajja, de går ju självklart ner, men de blev otroligt sköra! Stackars kakor.. :)

Nu ska jag kojsa! Tyvärr inga bilder idag - är nog för dålig på ha med kameran/ta kort.  Tjingtjong!!

Dagens träning: dans ca 1 timme

Ska fara och dansa ikväll, trots att jag inte är jättepeppad! Men jag känner mej missnöjd med mej själv idag, och det känns som att det inte blir bättre av att sitta hemma och grubbla.

Har bytt avdelning inom psyk, eftersom min handledare på förra stället fick så mycket att göra och kunde så sällan vara där och handleda mej. Så efter denna dag och den nya placeringen känns det riktigt bra! Trivs nog lite bättre inom slutenvården ändå.. iaf som det känns idag!

Men det dumma med mej är att jag är så himla rädd för att misslyckas och göra fel! Och jag hatar det! Det hindrar mej så himla mycket då det gäller saker som jag ska göra. T.ex idag skulle vi sätta PVK på en man som skulle få dropp - och jag fixar inte ens att försöka..! Sa till patienten att jag är lite ovan och frågade om han ville att jag eller den vana ssk skulle sätta nål. Egentligen visste jag svaret innan, men tänkte att om han säger ja till det så måste jag ju prova.
Det är dock jättelänge sen jag satte en nål sist, så vanan finns verkligen inte där. Skulle vilja fara på KTC och träna lite innan jag övar på en patient. Men jag kände mej så dålig. Varför vågar jag inte ens bara försöka..?!



Jäkla press och önskan att vara duktig!
Tur att denna man ska ha dropp under några dagar, då får jag förhoppningsvis en ny chans att sätta nål senare. Jag vet ju att jag inte är dålig på nålsättandet, bara det att jag på nåt sätt så gärna vill göra rätt på första försöket..!

Nu nalkas det middag. Gud så hungrig jag är! Risgrynsgröt med kanel och mjölk + äggsmörgås - MUMS! :)

I eftermiddag fick jag sitta med på jourfunktionen. Detta innebar att svara i telefon då folk ringer för att de mår dåligt. Vissa kände sig nedstämda, vissa hade suicidtankar/-planer, vissa ville prata av sig, vissa ville boka tid för samtal mm. Lite skrämmande men samtidigt spännande att sitta med och lyssna på ett sådant samtal. Jag hörde tyvärr bara vad sköterskan sa, så det var lite svårt att veta vad hon svarade på eller kommenterade. Och det kändes så ovant att lyssna på ett samtal där frågor om suicid kom upp på ett så "icke-inbundet" sätt; Känner du dig nedstämd? Har du funderat på att ta livet av dej? Har du planerat hur du ska gå till väga? Har du försökt ta ditt liv förut?
Under förra terminen då vi läste teoridelen om psykiatri pratade vi om detta, och även då kändes det som att: "vågar man verkligen fråga om de har tänkt att... ja.. att... att dom mår dåligt och... asså, ja, att dom kanske inte vill....vill leva..?" Och som föreläsaren då sa; "Får man som personal (eller privat) tanken eller känslan att det kan handla om suicid är det bättre att fråga rakt på, för om patienten inte har tänkt i de banorna, är det ingen risk att vi "föreslår" suicid genom att fråga om det. Och är det så att det har tänkt ta sitt liv så vill de flesta (speciellt om de själva kontaktar vården) prata om det och få hjälp."

Och vid närmare eftertanke stämmer det nog. Men ändå, det känns ovant, och det känns svårt att ställa så raka och konkreta frågor.

En annan händelse i eftermiddag, som jag upplevde som väldigt obehaglig och som ligger till grund för rubriken handlar om en patient som kom in akut idag då vi satt på jourfunktionen. Pga. tystnadsplikt vill jag inte berätta så ingående, men det blev en hotfull situation. Den här patienten var väldigt påverkad av alkohol, mådde psykiskt riktigt, riktigt dåligt, var "nojig" och högg på allt. Patienten ifrågasatte på ett väldigt otrevligt sätt personalen om privata saker, tryckte ner, skrattade åt, skrek åt förbipasserande att inte glo så jävla mycket, gjorde fysiska utfall samtidigt som patienten hotade att slå ner dom.
Eftersom jag sällan varit med om liknande, och eftersom jag i vanliga fall tycker det är lite jobbigt/skrämmande med mycket arga personer hamnade jag i en väldans ambivalens. Ska jag stå kvar, ska jag fråga nåt, ska jag sätta mej på huk för att inte upplevas som hotande? Ska jag gå härifrån, ska jag se patienten i ögonen eller upplever den sig provocerad då? Vad gör/säger jag om patienten ger sig på mej? Hur bemöter jag ett eventuell påhopp på mej? Oavsett om det är verbalt eller fysiskt?
Kände att jag inte hade en ANING, vilket inte kändes betryggande! I vanliga fall brukar jag reagera med att "möta det som skrämmer", och att det egentligen vore otrevligt att vända och bara gå därifrån. Men den här situationen kändes på tok för okontrollerad och hotfull för att bemöta med "etik och moral". Valde därför att, helt sonika, vända lugnt på klacken och bara gå därifrån. Gick bara runt hörnet så pass att patienten inte kunde se mej, och lyssnade därefter hur personalen bemötte och hanterade situationen. När jag stod där kände jag hur benen skakade! Usch va obehagligt!! I den stunden tänkte jag "vill inte jobba inom psyk, vill inte jobba inom psyk, fy fasen!"

Efter att läkaren äntligen kom och tillsammans med befintlig personal tog hand om patienten gick jag upp till de andra som satt kvar på jouren. Kände att jag ville prata om det som hade hänt, som få "debriefea" lite och reflektera över händelsen och min reaktion.
När den personal som varit med och tagit hand om patienten kom tillbaka pratade jag även med dem. De berättade lite vad som beslutades och hur de upplevde situationen. Fick då veta att patienten (enligt polisen) var bedömd som "väldigt farlig", och att även de hade upplevt situationen hotande. Detta var otroligt skönt att få höra. Det blev en bekräftelse att min upplevelse och mina obehagskänslor inte var helt obefogade.

Jag har inte varit många dagar på psyk, men det har egentligen ganska genomgående känts som att jag inte vill jobba där när jag blir färdig. Och efter denna eftermiddag känns det väl ännu mer så. Jag är nog lite för skraj och för rädd om livet för att dagligen våga/orka utsätta mej för risken möta såna här situationer. Men som personalen sa så hör det ju inte till vardan, samtidigt som man inte vet när det händer (igen). 
I och med denna placering väcks det mycket nya tankar och funderingar, och det finns mycket att reflektera över och prata om. Men just nu känner jag bara; tur att det finns folk som vill jobba med detta! *phew* :)

Nu ska jag försöka släppa detta. Behöver krypa isäng och sova!
Tack alla tjejer för den mysiga fikastunden ikväll, ni är guld värda!
Kram och gonatt på er alla där ute :)

Dagens träning: Promenad 1 tim.

Tycker det har varit så skönt väder sista tiden! Varför ska kylan komma tillbaka igen? Det ultimata är ju ändå mellan -3 och -10. Varmare och kallare än så behöver det inte vara!
Men, men, vem är jag att bestämma väder och vind?!

Idag har det varit en spännande dag som sagt. Började dagen med att lämna blod, sen bar det iväg på jobbsökning! Det gick nog rätt hyffsat. Ska ha lite mer kontakt med dem till veckan, så då får jag veta mer säkert hur det blir. Är så SJUKT spänd och förhoppningsfull :)


Hämtad från: kornet.nu

Kvällen har inneburit samtal med Lollo, fyyyyyllt av tolkningar och funderingar. Shit - det tar verkligen aldrig slut! Och trots att vi vet vad vi bör/inte bör göra så rabblar vi samma och åter samma saker. Men det är väl sånt som ger trygghet - att man känner igen sig i tillvaron? :)

Nu ska jag läsa en vetenskaplig artikel till vårt grupparbete. Börjar faktiskt vara riktigt less detta med artiklar! Förstår ju att de menar väl och vill att vi ska lära oss handha vetenskaplig information, men nu känns det mer som att man blir anti mot artiklar. 

Sov gott vänner!

Hade en föreläsning idag som handlade om rapport- och uppsatsskrivning.
Det var en videoföreläsning som sändes från Umeå, och föreläsaren hade lite åsikter om hur tekniken borde fungera. Hon lät väldigt tjatig på han som försökte hjälpa henne med tekniken, och min tanke om henne sjönk genast - tänkte va fasen, vilken bitch!! Och mannen som försökte hjälpa henne såg ut att vilja sätta huvudet mellan axlarna och springa därifrån med svansen mellan benen - stackarn!
Nåväl, när hon till slut godkände tekniken började hon föreläsa och det var faktiskt riktigt intressant! Hon var väldigt hurtig och alert, tog till lite roliga skämt och pratade på. Jag som sovit lite i helgen och inatt var inställd på att nicka mej igenom föreläsningen, men icket :)

Jaja, det jag tänkte komma fram till var att hon presenterade några exempel på olika särskrivningar, och vad stor risken är för missförstånd och fel vinkling av innebörden. Typ så här;

 - En brun hårig flicka stod vid en bar disk och talade med en sjuk gymnast.
 - Eva Ek skriver nu sin doktors avhandling.

Här är en kille som ville söka jobb hos föreläsaren (som är nån typ av språkexpert);
- Jag är en student som är intresserad av extra knäck. Jag har tidigare vana för kassa arbeten, försäljning av mjuk glass och från en matt butik. (han fick inte jobbet!)

Ja så kan det se ut om man inte har koll på särskrivning, och istället sysslar med sär skrivning ;)

Nu ska jag bege mej ner till klubben för en LOVELY buggkväll - har längtat sen jag gick miste om dansen i lördags :)
 
Byebye!!

I helgen har jag suttit extravak 2 nätter hos en man på A. Han har tydligen varit "dålig" i ca två veckor..! Inte ätit, inte druckit utan bara sovit, sovit och sovit... Man kan ju undra hur han forsätter att leva, trots att kroppen inte får en enda liten gnutta energi..!?

Efter första natten kändes det som att det inte borde va så långt kvar innan han får somna in, men när jag ringde till jobbet på aftonen igår och hörde att han fortfarande levde ställde jag in mej på en till natt (trots att jag så gärna ville dansa..!).
När jag kom dit på kvällen såg jag dock att läget hade förändrats, han hade annorlunda färg i ansiktet och andningen var lite snabbare. Natten fortskred ändå rätt lugnt, men kring 03 blev det ytterligare förändring, speciellt i andningen, den blev snabbare, ytligare och han grimaserade lite mer. Det är svårt att veta hur han uppfattar situationen, hur pass medveten han är, hur mycket han hör och hur mycket han "förstår" av det som händer omkring honom... Försökte iaf hålla honom i handen, visa att jag var där och att han inte var ensam.
Då det var en halvtimme kvar av hans liv, blev det mer och mer ansträngt i andningen och han rörde sej mer, lite ryckningar i ansiktet, öppnade och stängde munnen som att han ville säga något, försökte öppna ögonen, lyfta på huvudet osv. Kändes som att han kämpade för allt vad han var värd för att hålla sig kvar vid livet... Efter en stund blev det lugnare igen, och till slut fick han äntligen ta ett sista andetag innan han lämnade jordelivet.



Det känns ganska... stort eller vad jag ska säga, att få vara med i stunden, sen sekunden, den hundradelen då en människa slutar sitt liv. Se hur kroppen börjar ge upp, tappa sin ork och tappa sina funktioner. När han äntligen släppte taget kände jag hur han slappnade av i armar, händer, ögon, nacke och det kändes så fridfullt... Han fick äntligen komma till ro.

Egentligen borde jag byta efternamn till Sandra Ågren just nu. Har en sån där jobbig ångest i kroppen. Jag borde egentligen försöka sätta mej med böckerna, men samtidigt är jag så jäkla omotiverad till att plugga. Känner mej nästan lite så där obrydd, som att jag skiter i hur det går - vaddå, man kan väl bara göra omtenta?! Så kommer jag inte att tänka om det verkligen blir en omtenta.

Känner mej lite ambivalent.
Längtar sjukt mycket till jag är färdig; FRITID, PENGAR.
Men samtidigt inte; ANSVAR, HELTID, SVÅRA/KRÄVANDE MÖTEN.


Sökt och hämtad på google.se

Vill bli färdig, och vill inte. Jag tror inte att jag kommer klara av att jobba som sköterska. Ibland känns det som att jag bara glider igenom utbildningen på nåt sätt. Jag försöker plugga, samtidigt som jag pluggar endast för att klara tentorna - inte för att jag faktiskt ska kunna det sen när jag är färdig. Usch.

Jag vet verkligen inte var jag vill jobba när jag är färdig. Eller var jag kommer klara av att jobba.

Åhh vad jag bröjar vara less denna skolgång! Och denna kurs är starkt bidragande till detta utlåtande. Den känns:

• ostrukturerad
• ogenomtänkt
• flummig
• oplanerad
• "oj-vi-glömde-visst-berätta-att-ni-ska-ha-detta-oxå"

Sen ska vi ha en hemtenta som vi har 5 timmar på oss att göra, och den ska tydligen innehålla referenslista och referenser i den löpande texten(!!). Sen ska man helst ha tillgång till böckerna som hör till kursen under tentan, men till denna kurs är det väldigt få kursböcker (dessa får man endast ha i 2 veckor, annan litteratur får man ha i 4 veckor) och i en kurs som är 4 veckor är det ju stört omöjligt att lyckas tajma in så man har böckerna på tentadagen! Och lyckas man inte göra det får man glatt vara utan - eller köpa böckerna - men vem fan vill göra det!?
För att minska lite på stressen (som denna folkhälsokurs paradoxalt nog bidrar till) har jag köpt en bok, 290kr kostar den. INTE en rolig utgift (speciellt när boken inte känns så aktuell efter utbildningen)
Sen till råga på allt detta återkommer jag nu med gammalt tjat; CASE! Är så jäkla less! Så less på grupparbeten hit och dit hela tiden! Lärarna fattar inte hur mycket de prackar på oss - när ska man hinna ha egen pluggtid då..?! 
"Jamen ni är ju första gruppen på den nya utbildningen, så ni får som vara lite 'försökskaniner' " säger alla lärare och skrattar till lite. JAHA!? MEN JAG BETALAR FÖR DENNA UTBILDNING!! Ger dom (eller "utbildningsnämnden" eller vilka det nu är) oss något tillbaka för att vi är försökskaniner mån tro, knappast!! Hade jag vetat att det skulle bli så här hade det vart bättre att vänta en termin.

USCH! Hej då.

I helgen är det jobbarhelg för min del.
Och på måndag börjar, som tidigare nämnt, skolan om igen.
Det går ändå bra att jobba, det som däremot känns värre är att jag kommer vara så trött på måndag! Ikväll är egentligen sista kvällen jag hinner vila, för imorrn jobbar jag delad till 21, och sen måste jag direkt isäng så jag är liiite pigg inför föreläsningen som kör igång 9.15 på måndag.

Har idag bott i min lägenhet i precis en vecka. Eftersom det inte har varit riktigt färdigt så har jag bott bland vertyg, golvplankor, en gireringssåg (eller vad det nu heter), sladdar överallt, spåndamm, kartonger och ja gud vet vad. Men nu är alla klickbrädor lagda, och alla golvlister ditsatta. Nu fattas bara Ikea, vilket verkar bli på onsdag. Eventuellt följer snälla mor med (annars blir det nog snälla syster). Då ska jag handla matbord, tv-bänk, bokhylla, skoskåp och nå andra smågrejor. Det kommer tyvärr att gå lite pengar, men jag är så fruktansvärt less på bo halvdant. Det är proppat i förrådet efterom jag måste ha alla grejor där så jag slipper ha det liggandes mitt på golvet!

En liten smygkik på hur tapeter och golv ser ut;



Ikväll ska jag umgås med mina fina vänner på norrböle/nordanå. Middag och mys - me like!
Ha en bra kväll ni också, kramkram :)

---

P.S.
Å just ja!! Glömde meddela att jag mår bättre med tanke på förra inlägget :)
Tog en promenad till Ica Maxi och köpte en ryggsäck full med mat, for sedan hem och hackade upp melon och ananas som jag mumsade i mej senare. 
Och som en kär vän skrev i ett sms till mej dagen efter; "...en positiv sak med såna dar är ju att man kan uppskatta dom bra dagarna bättre!" Och visst är det så. Kloka Sara! :) D.S.

Sitter och kollar runt lite på hur mycket jobb det finns som sjuksköterska, och det som stör mej är att de flesta gärna vill (några kräver) att man ska ha minst 2 års erfarenhet inom sköterskeyrket. Jo tjena!! Vars fasen ska man skaffa det om man aldrig får chansen att ens börja nånstans?!!

Nu är det bara en vacka kvar av mitt sommarlov. Vet inte riktigt hur jag ska spendera den - med sovmorgon varje dag? Joo.. det skulle va skönt. Men vi får se.

Nu ska jag i alla fall lägga mej. Det är andra natten i min nya lya, och jag trivs verkligen bra!! Längtar tills jag har fått till det ordentligt bara. Nu fattas golvlistor och möbler från IKEA. Sen ska det nog vara helt okej att bo här på riktigt! :)
Nåväl, god natt på er och sov så gott!!

Tidiga mornar ger trötta eftermiddagar. Sitter jag då i soffan på kväller hasar jag till slut ner i liggande ställning, gärna med filten om kroppen. Åhh så skönt... min ögonlock vill bara sluta sig! Men nej, jag ska inte somna..... ska inte.... ska... inte.....
- NEJ..!!  Vaknar 10 minuter senare och upptäcker att jag slumrat!
Dessa få minuter räcker för att det ska bli svårt att somna på kvällen! Därmed blir det sena kvällar i dessa tidigare mornar, och denna onda cirkel bara snurrar å snurrar...!
Tur då att jag blivit tipsad av min kompis's sambo att äta kaoffeintabletter! Var lite skeptisk först, kändes typ som att käka knark (annars tar jag typ max panodil..!). Men efter att jag en dag provat med en tablett, som resulterade i mindre hjäspningar, piggare, alertare och mer engegerad tycker jag de är jättebra! Risk för beroende finns, så jag håller noga koll på att det inte blir en vana. Dessa tar jag endast om jag sovit lite en natt.

Imorrn är jag ledig, då blir det sovmorgon! Sen en prom med Lollo, plugg, och sedan avslutas kvällen hos Nicke som ska ha födelsedagskalas. Hoppas på gott fika! :)

På tal om gott fika, nu ska jag skynda mej upp till Elin, där nalkas det oxå gott fika, med sällskap av tjejerna - så mysigt!
Ha en trevlig kväll!!

JIPPIIIIIYEEEEJ!!!