sandrasnorge

I helgen har jag suttit extravak 2 nätter hos en man på A. Han har tydligen varit "dålig" i ca två veckor..! Inte ätit, inte druckit utan bara sovit, sovit och sovit... Man kan ju undra hur han forsätter att leva, trots att kroppen inte får en enda liten gnutta energi..!?

Efter första natten kändes det som att det inte borde va så långt kvar innan han får somna in, men när jag ringde till jobbet på aftonen igår och hörde att han fortfarande levde ställde jag in mej på en till natt (trots att jag så gärna ville dansa..!).
När jag kom dit på kvällen såg jag dock att läget hade förändrats, han hade annorlunda färg i ansiktet och andningen var lite snabbare. Natten fortskred ändå rätt lugnt, men kring 03 blev det ytterligare förändring, speciellt i andningen, den blev snabbare, ytligare och han grimaserade lite mer. Det är svårt att veta hur han uppfattar situationen, hur pass medveten han är, hur mycket han hör och hur mycket han "förstår" av det som händer omkring honom... Försökte iaf hålla honom i handen, visa att jag var där och att han inte var ensam.
Då det var en halvtimme kvar av hans liv, blev det mer och mer ansträngt i andningen och han rörde sej mer, lite ryckningar i ansiktet, öppnade och stängde munnen som att han ville säga något, försökte öppna ögonen, lyfta på huvudet osv. Kändes som att han kämpade för allt vad han var värd för att hålla sig kvar vid livet... Efter en stund blev det lugnare igen, och till slut fick han äntligen ta ett sista andetag innan han lämnade jordelivet.



Det känns ganska... stort eller vad jag ska säga, att få vara med i stunden, sen sekunden, den hundradelen då en människa slutar sitt liv. Se hur kroppen börjar ge upp, tappa sin ork och tappa sina funktioner. När han äntligen släppte taget kände jag hur han slappnade av i armar, händer, ögon, nacke och det kändes så fridfullt... Han fick äntligen komma till ro.