sandrasnorge

I eftermiddag fick jag sitta med på jourfunktionen. Detta innebar att svara i telefon då folk ringer för att de mår dåligt. Vissa kände sig nedstämda, vissa hade suicidtankar/-planer, vissa ville prata av sig, vissa ville boka tid för samtal mm. Lite skrämmande men samtidigt spännande att sitta med och lyssna på ett sådant samtal. Jag hörde tyvärr bara vad sköterskan sa, så det var lite svårt att veta vad hon svarade på eller kommenterade. Och det kändes så ovant att lyssna på ett samtal där frågor om suicid kom upp på ett så "icke-inbundet" sätt; Känner du dig nedstämd? Har du funderat på att ta livet av dej? Har du planerat hur du ska gå till väga? Har du försökt ta ditt liv förut?
Under förra terminen då vi läste teoridelen om psykiatri pratade vi om detta, och även då kändes det som att: "vågar man verkligen fråga om de har tänkt att... ja.. att... att dom mår dåligt och... asså, ja, att dom kanske inte vill....vill leva..?" Och som föreläsaren då sa; "Får man som personal (eller privat) tanken eller känslan att det kan handla om suicid är det bättre att fråga rakt på, för om patienten inte har tänkt i de banorna, är det ingen risk att vi "föreslår" suicid genom att fråga om det. Och är det så att det har tänkt ta sitt liv så vill de flesta (speciellt om de själva kontaktar vården) prata om det och få hjälp."

Och vid närmare eftertanke stämmer det nog. Men ändå, det känns ovant, och det känns svårt att ställa så raka och konkreta frågor.

En annan händelse i eftermiddag, som jag upplevde som väldigt obehaglig och som ligger till grund för rubriken handlar om en patient som kom in akut idag då vi satt på jourfunktionen. Pga. tystnadsplikt vill jag inte berätta så ingående, men det blev en hotfull situation. Den här patienten var väldigt påverkad av alkohol, mådde psykiskt riktigt, riktigt dåligt, var "nojig" och högg på allt. Patienten ifrågasatte på ett väldigt otrevligt sätt personalen om privata saker, tryckte ner, skrattade åt, skrek åt förbipasserande att inte glo så jävla mycket, gjorde fysiska utfall samtidigt som patienten hotade att slå ner dom.
Eftersom jag sällan varit med om liknande, och eftersom jag i vanliga fall tycker det är lite jobbigt/skrämmande med mycket arga personer hamnade jag i en väldans ambivalens. Ska jag stå kvar, ska jag fråga nåt, ska jag sätta mej på huk för att inte upplevas som hotande? Ska jag gå härifrån, ska jag se patienten i ögonen eller upplever den sig provocerad då? Vad gör/säger jag om patienten ger sig på mej? Hur bemöter jag ett eventuell påhopp på mej? Oavsett om det är verbalt eller fysiskt?
Kände att jag inte hade en ANING, vilket inte kändes betryggande! I vanliga fall brukar jag reagera med att "möta det som skrämmer", och att det egentligen vore otrevligt att vända och bara gå därifrån. Men den här situationen kändes på tok för okontrollerad och hotfull för att bemöta med "etik och moral". Valde därför att, helt sonika, vända lugnt på klacken och bara gå därifrån. Gick bara runt hörnet så pass att patienten inte kunde se mej, och lyssnade därefter hur personalen bemötte och hanterade situationen. När jag stod där kände jag hur benen skakade! Usch va obehagligt!! I den stunden tänkte jag "vill inte jobba inom psyk, vill inte jobba inom psyk, fy fasen!"

Efter att läkaren äntligen kom och tillsammans med befintlig personal tog hand om patienten gick jag upp till de andra som satt kvar på jouren. Kände att jag ville prata om det som hade hänt, som få "debriefea" lite och reflektera över händelsen och min reaktion.
När den personal som varit med och tagit hand om patienten kom tillbaka pratade jag även med dem. De berättade lite vad som beslutades och hur de upplevde situationen. Fick då veta att patienten (enligt polisen) var bedömd som "väldigt farlig", och att även de hade upplevt situationen hotande. Detta var otroligt skönt att få höra. Det blev en bekräftelse att min upplevelse och mina obehagskänslor inte var helt obefogade.

Jag har inte varit många dagar på psyk, men det har egentligen ganska genomgående känts som att jag inte vill jobba där när jag blir färdig. Och efter denna eftermiddag känns det väl ännu mer så. Jag är nog lite för skraj och för rädd om livet för att dagligen våga/orka utsätta mej för risken möta såna här situationer. Men som personalen sa så hör det ju inte till vardan, samtidigt som man inte vet när det händer (igen). 
I och med denna placering väcks det mycket nya tankar och funderingar, och det finns mycket att reflektera över och prata om. Men just nu känner jag bara; tur att det finns folk som vill jobba med detta! *phew* :)

Nu ska jag försöka släppa detta. Behöver krypa isäng och sova!
Tack alla tjejer för den mysiga fikastunden ikväll, ni är guld värda!
Kram och gonatt på er alla där ute :)