andra och tredje medåkningen
Jag har haft så sjuuuukt bra dagar under inskolningen idag och igår!
Har genom medåkningen varit med om ganska många olika händelser och sjukdomstillstånd, vilket är bra så jag får se så mycket som möjligt innan jag ska stå på egna ben.
Längtar verkligen till sommaren och tills jag får sätta igång med arbetet.
Det är ett grymt härligt gäng som jag ska få jobba med! Alla är otroligt snälla, pedagogiska, roliga, omtänksamma och välkomnande..! Det kommer såklart att bli tufft i vissa situationer där jag kommer till olyckor/tillstånd som jag känner osäkerhet inför, men jag åker ju alltid med en van sjukvårdare/-sköterska så det ska nog gå bra.
Idag fick vi börja med en halvtuff körning. En situation med en inblandad patient men dock med andra personer som blev berörda/upprivna av händelsen. Det jag tyckte var så bra i detta fall var att en av ambulanskillarna samlade alla berörda efteråt en stund för att gå igenom händelsen; vad som hänt, vad vi gjorde, hur vi tänkte, varför vi gjorde som vi gjorde samt att alla som ville fick komma till tals och berätta sin upplevelse av händelsen. En typ av debriefing för alla inblandade, både privatpersoner och all räddningspersonal.
Jag själv tycker det var otroligt bra och jag fick under räddningarbetet förståelse för hur viktigt det är att uppmärksamma och se alla personer runtomkring, speciellt de som gjort en första räddningsinsats för patienten. Många av dessa kan reagera på olika sätt av det inträffade - vissa känner skuld, vissa känner hopplöshet och vissa hanterar det ganska bra. Det är viktigt att bekräfta dessa hjältar, att de gjort en viktig och betydande insats. Jag själv fick en hand på axeln från en av ambulanskillarna under räddningsarbetet, samtidigt som han sa "bra jobbat" eller nåt sånt, och vilken knuff i rätt riktning! Så lite, men shit vad det ger..!
När vi kom tillbaka på stationen pratade vi åter igenom det som hade hänt där killarna gav mej tillfälle att fråga och prata kring hur jag (och även de) hade upplevt händelseförloppet. Där, för tillfället, kändes det ganska okej. Jag tror dock att det kommer finnas ett större behov av att prata igenom händelser och situationer där jag jobbat som "riktig" sjuksköterska och behandlat patienten - gjorde vi rätt, tog vi det primära först, borde/kunde vi ha gjort annorlunda, kanske prioriterat på ett annat sätt?
Men som sagt, ett grymt bra gäng! Blev faktiskt uppringd senare i afton av en i personalen som ville kolla att allt var okej och att det kändes bra med tanke på dagens körningar.
Nu ska jag krypa isäng, jag behöver låta hjärnan vila efter allt jag lärt mej! Kan meddela att den lista som jag presenterade i ett tidigare inlägg, vilken ska gås igenom under medåkningen - den är en minimal fis i rymden i jämförelse med allt som finns att lära sig!!
Nattinatt :)
Har genom medåkningen varit med om ganska många olika händelser och sjukdomstillstånd, vilket är bra så jag får se så mycket som möjligt innan jag ska stå på egna ben.
Längtar verkligen till sommaren och tills jag får sätta igång med arbetet.
Det är ett grymt härligt gäng som jag ska få jobba med! Alla är otroligt snälla, pedagogiska, roliga, omtänksamma och välkomnande..! Det kommer såklart att bli tufft i vissa situationer där jag kommer till olyckor/tillstånd som jag känner osäkerhet inför, men jag åker ju alltid med en van sjukvårdare/-sköterska så det ska nog gå bra.
Idag fick vi börja med en halvtuff körning. En situation med en inblandad patient men dock med andra personer som blev berörda/upprivna av händelsen. Det jag tyckte var så bra i detta fall var att en av ambulanskillarna samlade alla berörda efteråt en stund för att gå igenom händelsen; vad som hänt, vad vi gjorde, hur vi tänkte, varför vi gjorde som vi gjorde samt att alla som ville fick komma till tals och berätta sin upplevelse av händelsen. En typ av debriefing för alla inblandade, både privatpersoner och all räddningspersonal.
Jag själv tycker det var otroligt bra och jag fick under räddningarbetet förståelse för hur viktigt det är att uppmärksamma och se alla personer runtomkring, speciellt de som gjort en första räddningsinsats för patienten. Många av dessa kan reagera på olika sätt av det inträffade - vissa känner skuld, vissa känner hopplöshet och vissa hanterar det ganska bra. Det är viktigt att bekräfta dessa hjältar, att de gjort en viktig och betydande insats. Jag själv fick en hand på axeln från en av ambulanskillarna under räddningsarbetet, samtidigt som han sa "bra jobbat" eller nåt sånt, och vilken knuff i rätt riktning! Så lite, men shit vad det ger..!
När vi kom tillbaka på stationen pratade vi åter igenom det som hade hänt där killarna gav mej tillfälle att fråga och prata kring hur jag (och även de) hade upplevt händelseförloppet. Där, för tillfället, kändes det ganska okej. Jag tror dock att det kommer finnas ett större behov av att prata igenom händelser och situationer där jag jobbat som "riktig" sjuksköterska och behandlat patienten - gjorde vi rätt, tog vi det primära först, borde/kunde vi ha gjort annorlunda, kanske prioriterat på ett annat sätt?
Men som sagt, ett grymt bra gäng! Blev faktiskt uppringd senare i afton av en i personalen som ville kolla att allt var okej och att det kändes bra med tanke på dagens körningar.
Nu ska jag krypa isäng, jag behöver låta hjärnan vila efter allt jag lärt mej! Kan meddela att den lista som jag presenterade i ett tidigare inlägg, vilken ska gås igenom under medåkningen - den är en minimal fis i rymden i jämförelse med allt som finns att lära sig!!
Nattinatt :)
Kommentarer
Trackback