mamma till en...
...mördare?
...son som har mördat?
...son som tagit ihjäl sin bror?
...son som tog till självförsvar i en hofull situation?
Programmet väcker känslor. Har just sett reprisen av kvällens program.
Tänkte att jag skulle vara duktig och göra en tidig kväll (20.00) eftersom jag var trött. Vaknar 2 timmar senare och kan inte somna om - typiskt..! Tänkte att jag kunde se reprisen av Bonde och Grannfejden, men inget av programmen gick att se. Därför blev det "Mamma till en mördare".
Det var inte oväntat att jag skulle beröras av programmet, att det skulle starta funderingar i huvudet - vems fel är det? Är det ens nåns fel? - sonen var väl psyskiskt sjuk? Hur mår sonen som fortfarande lever? Hur klarar/orkar han att fortsätta leva efter att han varit orsak till sin brors död..? Hur reagerar man som mamma - älskar man ändå sin son, trots att han tagit livet av ens andra son? Tar hon på sig skulden till det som hände med tanke på uppväxten? Hon trodde att hon gav en bra uppväxt för sina söner, men i efterhand förstår hon att så var nog inte fallet... Hur klarar mamman och sonen eventuellt av att skratta och må bra, utan att samvetet och skuldkänslorna sliter en i bitar?
Jag kommer nog aldrig, någonsin, att kunna sätta mig in i deras situation och förstå vad de går igenom, varken i mammans eller i den levande sonens situation. Kommer aldrig att förstå vilka känslor de bär, eller hur de klarar av att hantera dåtidens händelse. Vad jag däremot vet är att jag aldrig vill vara med om nåt liknande.
Mamman sa i slutet av programmet, att hon måste leva vidare. Sorgen kommer alltid att finnas med henne. För om hon inte lever sitt liv utan istället sitter hemma och ingenting gör av sitt liv - då är det ju ingen mening att hon lever... Ingen tjänar ju nånting på det...
Jag förstår vad hon menar, och tycker att hennes tankar är kloka. Ändå kommer jag tillbaka till tankarna som diskuterar vad som är "rätt och fel" att känna/tycka/tänka i situationen. Det är en så komplex situation. Jag är även rädd att uttrycka för mycket tankar kring en sån här situation som är så långt ifrån vad jag nånsin varit med om - jag vill inte såra någon genom att uttrycka mej klumpigt, eller på grund av att jag inte riktigt vet vad jag pratar om...
Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar. Att aldrig mer få prata och skratta med, krama om, se på och fysiskt känna en för mej älskad och betydelsefull människa. Dessa tankar styr mej helt tveklöst till två underbara vänner som detta år tyvärr fått erfara känslan att förlora någon de älskar. Jag kan inte förstå hur starka ni är... Mina tankar går till er, och era familjer. Inte bara ikväll, utan flera gånger, då och då.
...son som har mördat?
...son som tagit ihjäl sin bror?
...son som tog till självförsvar i en hofull situation?
Programmet väcker känslor. Har just sett reprisen av kvällens program.
Tänkte att jag skulle vara duktig och göra en tidig kväll (20.00) eftersom jag var trött. Vaknar 2 timmar senare och kan inte somna om - typiskt..! Tänkte att jag kunde se reprisen av Bonde och Grannfejden, men inget av programmen gick att se. Därför blev det "Mamma till en mördare".
Det var inte oväntat att jag skulle beröras av programmet, att det skulle starta funderingar i huvudet - vems fel är det? Är det ens nåns fel? - sonen var väl psyskiskt sjuk? Hur mår sonen som fortfarande lever? Hur klarar/orkar han att fortsätta leva efter att han varit orsak till sin brors död..? Hur reagerar man som mamma - älskar man ändå sin son, trots att han tagit livet av ens andra son? Tar hon på sig skulden till det som hände med tanke på uppväxten? Hon trodde att hon gav en bra uppväxt för sina söner, men i efterhand förstår hon att så var nog inte fallet... Hur klarar mamman och sonen eventuellt av att skratta och må bra, utan att samvetet och skuldkänslorna sliter en i bitar?
Jag kommer nog aldrig, någonsin, att kunna sätta mig in i deras situation och förstå vad de går igenom, varken i mammans eller i den levande sonens situation. Kommer aldrig att förstå vilka känslor de bär, eller hur de klarar av att hantera dåtidens händelse. Vad jag däremot vet är att jag aldrig vill vara med om nåt liknande.
Mamman sa i slutet av programmet, att hon måste leva vidare. Sorgen kommer alltid att finnas med henne. För om hon inte lever sitt liv utan istället sitter hemma och ingenting gör av sitt liv - då är det ju ingen mening att hon lever... Ingen tjänar ju nånting på det...
Jag förstår vad hon menar, och tycker att hennes tankar är kloka. Ändå kommer jag tillbaka till tankarna som diskuterar vad som är "rätt och fel" att känna/tycka/tänka i situationen. Det är en så komplex situation. Jag är även rädd att uttrycka för mycket tankar kring en sån här situation som är så långt ifrån vad jag nånsin varit med om - jag vill inte såra någon genom att uttrycka mej klumpigt, eller på grund av att jag inte riktigt vet vad jag pratar om...
Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att förlora de jag älskar. Att aldrig mer få prata och skratta med, krama om, se på och fysiskt känna en för mej älskad och betydelsefull människa. Dessa tankar styr mej helt tveklöst till två underbara vänner som detta år tyvärr fått erfara känslan att förlora någon de älskar. Jag kan inte förstå hur starka ni är... Mina tankar går till er, och era familjer. Inte bara ikväll, utan flera gånger, då och då.
nån som verkligen har det i kroppen..!
Vilken liten shaker!! Hoppas denne fortsätter med dansen om några år, verkar ju vara en naturbegåvning då det gäller att röra sig till musik!
krullidulli
Sitter och kollar på kort som jag har på min externa hårddisk (heter det så??), och fann bland annat denna bild;
Min fina vän Sara bredvid mej här :)
Här var jag ganska nypermanentad, och se vilka lockar!! Ända upp mot hårbotten - precis så som det ska va! :) Var och pratade med frisören (en elev) som permanentade mitt hår, och sa att hon gärna kunde få öva på att permanenta igen! Fick då veta att man helst ska vänta ett år mellan gångerna.. :/ Så vi kom överens om att vi skulle höras efter jul! Tycker inte det ser så snyggt ut när lockarna börjar en bit ner på håret..!
Så efter jul blir jag lockig igen, yejj!! :)
Nu ska jag på traditionell tisdagsträning, ha en skön kväll, KRAM!
Min fina vän Sara bredvid mej här :)
Här var jag ganska nypermanentad, och se vilka lockar!! Ända upp mot hårbotten - precis så som det ska va! :) Var och pratade med frisören (en elev) som permanentade mitt hår, och sa att hon gärna kunde få öva på att permanenta igen! Fick då veta att man helst ska vänta ett år mellan gångerna.. :/ Så vi kom överens om att vi skulle höras efter jul! Tycker inte det ser så snyggt ut när lockarna börjar en bit ner på håret..!
Så efter jul blir jag lockig igen, yejj!! :)
Nu ska jag på traditionell tisdagsträning, ha en skön kväll, KRAM!
sär skrivning
Hade en föreläsning idag som handlade om rapport- och uppsatsskrivning.
Det var en videoföreläsning som sändes från Umeå, och föreläsaren hade lite åsikter om hur tekniken borde fungera. Hon lät väldigt tjatig på han som försökte hjälpa henne med tekniken, och min tanke om henne sjönk genast - tänkte va fasen, vilken bitch!! Och mannen som försökte hjälpa henne såg ut att vilja sätta huvudet mellan axlarna och springa därifrån med svansen mellan benen - stackarn!
Nåväl, när hon till slut godkände tekniken började hon föreläsa och det var faktiskt riktigt intressant! Hon var väldigt hurtig och alert, tog till lite roliga skämt och pratade på. Jag som sovit lite i helgen och inatt var inställd på att nicka mej igenom föreläsningen, men icket :)
Jaja, det jag tänkte komma fram till var att hon presenterade några exempel på olika särskrivningar, och vad stor risken är för missförstånd och fel vinkling av innebörden. Typ så här;
- En brun hårig flicka stod vid en bar disk och talade med en sjuk gymnast.
- Eva Ek skriver nu sin doktors avhandling.
Här är en kille som ville söka jobb hos föreläsaren (som är nån typ av språkexpert);
- Jag är en student som är intresserad av extra knäck. Jag har tidigare vana för kassa arbeten, försäljning av mjuk glass och från en matt butik. (han fick inte jobbet!)
Ja så kan det se ut om man inte har koll på särskrivning, och istället sysslar med sär skrivning ;)
Nu ska jag bege mej ner till klubben för en LOVELY buggkväll - har längtat sen jag gick miste om dansen i lördags :)
Byebye!!
Det var en videoföreläsning som sändes från Umeå, och föreläsaren hade lite åsikter om hur tekniken borde fungera. Hon lät väldigt tjatig på han som försökte hjälpa henne med tekniken, och min tanke om henne sjönk genast - tänkte va fasen, vilken bitch!! Och mannen som försökte hjälpa henne såg ut att vilja sätta huvudet mellan axlarna och springa därifrån med svansen mellan benen - stackarn!
Nåväl, när hon till slut godkände tekniken började hon föreläsa och det var faktiskt riktigt intressant! Hon var väldigt hurtig och alert, tog till lite roliga skämt och pratade på. Jag som sovit lite i helgen och inatt var inställd på att nicka mej igenom föreläsningen, men icket :)
Jaja, det jag tänkte komma fram till var att hon presenterade några exempel på olika särskrivningar, och vad stor risken är för missförstånd och fel vinkling av innebörden. Typ så här;
- En brun hårig flicka stod vid en bar disk och talade med en sjuk gymnast.
- Eva Ek skriver nu sin doktors avhandling.
Här är en kille som ville söka jobb hos föreläsaren (som är nån typ av språkexpert);
- Jag är en student som är intresserad av extra knäck. Jag har tidigare vana för kassa arbeten, försäljning av mjuk glass och från en matt butik. (han fick inte jobbet!)
Ja så kan det se ut om man inte har koll på särskrivning, och istället sysslar med sär skrivning ;)
Nu ska jag bege mej ner till klubben för en LOVELY buggkväll - har längtat sen jag gick miste om dansen i lördags :)
Byebye!!
ett sista andetag...
I helgen har jag suttit extravak 2 nätter hos en man på A. Han har tydligen varit "dålig" i ca två veckor..! Inte ätit, inte druckit utan bara sovit, sovit och sovit... Man kan ju undra hur han forsätter att leva, trots att kroppen inte får en enda liten gnutta energi..!?
Efter första natten kändes det som att det inte borde va så långt kvar innan han får somna in, men när jag ringde till jobbet på aftonen igår och hörde att han fortfarande levde ställde jag in mej på en till natt (trots att jag så gärna ville dansa..!).
När jag kom dit på kvällen såg jag dock att läget hade förändrats, han hade annorlunda färg i ansiktet och andningen var lite snabbare. Natten fortskred ändå rätt lugnt, men kring 03 blev det ytterligare förändring, speciellt i andningen, den blev snabbare, ytligare och han grimaserade lite mer. Det är svårt att veta hur han uppfattar situationen, hur pass medveten han är, hur mycket han hör och hur mycket han "förstår" av det som händer omkring honom... Försökte iaf hålla honom i handen, visa att jag var där och att han inte var ensam.
Då det var en halvtimme kvar av hans liv, blev det mer och mer ansträngt i andningen och han rörde sej mer, lite ryckningar i ansiktet, öppnade och stängde munnen som att han ville säga något, försökte öppna ögonen, lyfta på huvudet osv. Kändes som att han kämpade för allt vad han var värd för att hålla sig kvar vid livet... Efter en stund blev det lugnare igen, och till slut fick han äntligen ta ett sista andetag innan han lämnade jordelivet.
Det känns ganska... stort eller vad jag ska säga, att få vara med i stunden, sen sekunden, den hundradelen då en människa slutar sitt liv. Se hur kroppen börjar ge upp, tappa sin ork och tappa sina funktioner. När han äntligen släppte taget kände jag hur han slappnade av i armar, händer, ögon, nacke och det kändes så fridfullt... Han fick äntligen komma till ro.
Efter första natten kändes det som att det inte borde va så långt kvar innan han får somna in, men när jag ringde till jobbet på aftonen igår och hörde att han fortfarande levde ställde jag in mej på en till natt (trots att jag så gärna ville dansa..!).
När jag kom dit på kvällen såg jag dock att läget hade förändrats, han hade annorlunda färg i ansiktet och andningen var lite snabbare. Natten fortskred ändå rätt lugnt, men kring 03 blev det ytterligare förändring, speciellt i andningen, den blev snabbare, ytligare och han grimaserade lite mer. Det är svårt att veta hur han uppfattar situationen, hur pass medveten han är, hur mycket han hör och hur mycket han "förstår" av det som händer omkring honom... Försökte iaf hålla honom i handen, visa att jag var där och att han inte var ensam.
Då det var en halvtimme kvar av hans liv, blev det mer och mer ansträngt i andningen och han rörde sej mer, lite ryckningar i ansiktet, öppnade och stängde munnen som att han ville säga något, försökte öppna ögonen, lyfta på huvudet osv. Kändes som att han kämpade för allt vad han var värd för att hålla sig kvar vid livet... Efter en stund blev det lugnare igen, och till slut fick han äntligen ta ett sista andetag innan han lämnade jordelivet.
Det känns ganska... stort eller vad jag ska säga, att få vara med i stunden, sen sekunden, den hundradelen då en människa slutar sitt liv. Se hur kroppen börjar ge upp, tappa sin ork och tappa sina funktioner. När han äntligen släppte taget kände jag hur han slappnade av i armar, händer, ögon, nacke och det kändes så fridfullt... Han fick äntligen komma till ro.
ååååååågren!
Egentligen borde jag byta efternamn till Sandra Ågren just nu. Har en sån där jobbig ångest i kroppen. Jag borde egentligen försöka sätta mej med böckerna, men samtidigt är jag så jäkla omotiverad till att plugga. Känner mej nästan lite så där obrydd, som att jag skiter i hur det går - vaddå, man kan väl bara göra omtenta?! Så kommer jag inte att tänka om det verkligen blir en omtenta.
Känner mej lite ambivalent.
Längtar sjukt mycket till jag är färdig; FRITID, PENGAR.
Men samtidigt inte; ANSVAR, HELTID, SVÅRA/KRÄVANDE MÖTEN.
Sökt och hämtad på google.se
Vill bli färdig, och vill inte. Jag tror inte att jag kommer klara av att jobba som sköterska. Ibland känns det som att jag bara glider igenom utbildningen på nåt sätt. Jag försöker plugga, samtidigt som jag pluggar endast för att klara tentorna - inte för att jag faktiskt ska kunna det sen när jag är färdig. Usch.
Jag vet verkligen inte var jag vill jobba när jag är färdig. Eller var jag kommer klara av att jobba.
Känner mej lite ambivalent.
Längtar sjukt mycket till jag är färdig; FRITID, PENGAR.
Men samtidigt inte; ANSVAR, HELTID, SVÅRA/KRÄVANDE MÖTEN.
Sökt och hämtad på google.se
Vill bli färdig, och vill inte. Jag tror inte att jag kommer klara av att jobba som sköterska. Ibland känns det som att jag bara glider igenom utbildningen på nåt sätt. Jag försöker plugga, samtidigt som jag pluggar endast för att klara tentorna - inte för att jag faktiskt ska kunna det sen när jag är färdig. Usch.
Jag vet verkligen inte var jag vill jobba när jag är färdig. Eller var jag kommer klara av att jobba.