sandrasnorge

För undefär en månad sen lärde jag känna en supertrevligt tjej - Stina! (ännu en till med detta namn ;) ) Fick då veta att mitt hår är väldigt skitigt, och att det förmodligen har varit det ganska länge!

Vänta, sa jag att hon va trevlig??

Jo, det är hon :) Så här var det; hon läser till frisör och gör just nu praktik här i stan. Så när vi festade tillsammans för nån helg sen pratade vi lite om hår och sånt, och jag nämnde att jag var inne på att permanenta mej igen och underade om hon skulle vilja göra det. Vi kom även in på detta om hårprodukter och hon frågade vilka jag använder. Ja, typ såna som man köper på klädaffärer och dylikt. Jag är ju faktiskt för fattig för att ha råd med att köpa frisörshampon! Fick då som respons; "OJ! Ditt hår är ju säkert jättesmutsigt! Såna där shampon som luktar gott och luddrar mycket binder bara in smutsen, vilket även sliter mer på håret"! En känga mitt i fejjan kan man säga ;) Men grejen är den att jag UPPSKATTAR ÄRLIGHET. Om inte hon hade sagt det där till mej - vem skulle då ha gjort det..? Kanske att jag då hade gått omkring med skitigt hår hela livet... det hade ju varit onödigt! :)

Som jag sa till en kompis idag; En negativ sanning sårar mindre än en positiv lögn.
Och det tror jag verkligen!
Om jag är ärlig mot en person, ger jag denne chansen att vara ärlig tillbaka. Människor som inte är ärliga och säger vad de tycker, som vänder kappan efter vinden, eller som ger mej ett svar de tror jag vill höra känns så onödigt. Det känns så ointressant och jag tappar både fortroende och intresse totalt! Det ger mej verkligen ingenting att vara med sådana människor - jag lär ju hur som helst inte att känna dem, utan bara deras målade fasad.

Nu ska jag iaf fara på dansträning, hoppas det blir skoj!
Ha en bra kväll, kram :)

Idag har det varit en rätt bra dag :)
Har varit ledig, så det blev en väldigt lugn dag med lite fix i lägenheten så som städ, disk och så i lagomt tempo. Sedan bar det iväg till Josse i Skaris för en SUPERGOD middag :)

Sen har det hänt fler bra saker :) GAAAH! Me like!!
Berättar senare..
Nu ska jag kojsa!

Natti!!

Dagens träning: dans ca 1 timme

Ska fara och dansa ikväll, trots att jag inte är jättepeppad! Men jag känner mej missnöjd med mej själv idag, och det känns som att det inte blir bättre av att sitta hemma och grubbla.

Har bytt avdelning inom psyk, eftersom min handledare på förra stället fick så mycket att göra och kunde så sällan vara där och handleda mej. Så efter denna dag och den nya placeringen känns det riktigt bra! Trivs nog lite bättre inom slutenvården ändå.. iaf som det känns idag!

Men det dumma med mej är att jag är så himla rädd för att misslyckas och göra fel! Och jag hatar det! Det hindrar mej så himla mycket då det gäller saker som jag ska göra. T.ex idag skulle vi sätta PVK på en man som skulle få dropp - och jag fixar inte ens att försöka..! Sa till patienten att jag är lite ovan och frågade om han ville att jag eller den vana ssk skulle sätta nål. Egentligen visste jag svaret innan, men tänkte att om han säger ja till det så måste jag ju prova.
Det är dock jättelänge sen jag satte en nål sist, så vanan finns verkligen inte där. Skulle vilja fara på KTC och träna lite innan jag övar på en patient. Men jag kände mej så dålig. Varför vågar jag inte ens bara försöka..?!



Jäkla press och önskan att vara duktig!
Tur att denna man ska ha dropp under några dagar, då får jag förhoppningsvis en ny chans att sätta nål senare. Jag vet ju att jag inte är dålig på nålsättandet, bara det att jag på nåt sätt så gärna vill göra rätt på första försöket..!

Nu nalkas det middag. Gud så hungrig jag är! Risgrynsgröt med kanel och mjölk + äggsmörgås - MUMS! :)

Idag blir det ingen träning - är för trött!
Men det känns skönt att jag går till och från psyk varje morgon, eftersom de dagar som jag då inte tränar har jag ju i och med dessa promenader rört på mej lite iaf!

Eftersom jag inte har trivts så bra på praktikplatsen har jag idag fått grönt ljus att byta avdelning. Problemet för mig är att min handledare jobbar typ halvtid, och på detta har hon patienter som inte vill ha med studenter under samtal, plus att det är en massa personalmöten och sånt. Summan blir att jag får gå med min handledare sammanlagt cirka två dagar per vecka. Annan tid får jag försöka distribuera ut på annat sätt - studiebesök eller svansa efter övrig personal på avdelningen. Alternativt sitta och läsa, och läsa, och läsa. Nä, jag vill GÖRA nåt. Blir sjuk av att inte få ha nåt att göra, att bara sitta och inte göra nåt - pallar inte! Vill ju lära mej nåt oxå, och det gör jag inte så länge det är som förra veckan var. Så det känns bra att få prova slutenvården istället. Om det inte finns möjlighet att vara med sköterskan finns det väl förhoppningsvis patienter som jag kan sätta mej och prata med. Hoppas verkligen att det ska bli bättre, och att det inte är nåt annat som dyker upp. Men det tror jag inte.

Nu ska jag diska bort, sen blir det att inta soffläge! Alternativt sängläge - beror på vad klockan blir. Känner mej riktigt trött!

---

FASTER SANDRA.
Igår föddes äntligen lilltjompan :)
Välkommen till världen är du underbara lilla tjej.
Har fått hålla henne idag, endast ett dygn gammal - och så söt hon var!
Hade tyvärr inte med kameran så jag kunde fota, men kort kommer sen :) Kanske inte ska plåga henne med blixtrar så här tidigt - det är väl nog med ljus bara att komma ut ur mammas trygga och isolerade mage..!
Hur som helst, GRATTIS till er Micke och Malin :)

I eftermiddag fick jag sitta med på jourfunktionen. Detta innebar att svara i telefon då folk ringer för att de mår dåligt. Vissa kände sig nedstämda, vissa hade suicidtankar/-planer, vissa ville prata av sig, vissa ville boka tid för samtal mm. Lite skrämmande men samtidigt spännande att sitta med och lyssna på ett sådant samtal. Jag hörde tyvärr bara vad sköterskan sa, så det var lite svårt att veta vad hon svarade på eller kommenterade. Och det kändes så ovant att lyssna på ett samtal där frågor om suicid kom upp på ett så "icke-inbundet" sätt; Känner du dig nedstämd? Har du funderat på att ta livet av dej? Har du planerat hur du ska gå till väga? Har du försökt ta ditt liv förut?
Under förra terminen då vi läste teoridelen om psykiatri pratade vi om detta, och även då kändes det som att: "vågar man verkligen fråga om de har tänkt att... ja.. att... att dom mår dåligt och... asså, ja, att dom kanske inte vill....vill leva..?" Och som föreläsaren då sa; "Får man som personal (eller privat) tanken eller känslan att det kan handla om suicid är det bättre att fråga rakt på, för om patienten inte har tänkt i de banorna, är det ingen risk att vi "föreslår" suicid genom att fråga om det. Och är det så att det har tänkt ta sitt liv så vill de flesta (speciellt om de själva kontaktar vården) prata om det och få hjälp."

Och vid närmare eftertanke stämmer det nog. Men ändå, det känns ovant, och det känns svårt att ställa så raka och konkreta frågor.

En annan händelse i eftermiddag, som jag upplevde som väldigt obehaglig och som ligger till grund för rubriken handlar om en patient som kom in akut idag då vi satt på jourfunktionen. Pga. tystnadsplikt vill jag inte berätta så ingående, men det blev en hotfull situation. Den här patienten var väldigt påverkad av alkohol, mådde psykiskt riktigt, riktigt dåligt, var "nojig" och högg på allt. Patienten ifrågasatte på ett väldigt otrevligt sätt personalen om privata saker, tryckte ner, skrattade åt, skrek åt förbipasserande att inte glo så jävla mycket, gjorde fysiska utfall samtidigt som patienten hotade att slå ner dom.
Eftersom jag sällan varit med om liknande, och eftersom jag i vanliga fall tycker det är lite jobbigt/skrämmande med mycket arga personer hamnade jag i en väldans ambivalens. Ska jag stå kvar, ska jag fråga nåt, ska jag sätta mej på huk för att inte upplevas som hotande? Ska jag gå härifrån, ska jag se patienten i ögonen eller upplever den sig provocerad då? Vad gör/säger jag om patienten ger sig på mej? Hur bemöter jag ett eventuell påhopp på mej? Oavsett om det är verbalt eller fysiskt?
Kände att jag inte hade en ANING, vilket inte kändes betryggande! I vanliga fall brukar jag reagera med att "möta det som skrämmer", och att det egentligen vore otrevligt att vända och bara gå därifrån. Men den här situationen kändes på tok för okontrollerad och hotfull för att bemöta med "etik och moral". Valde därför att, helt sonika, vända lugnt på klacken och bara gå därifrån. Gick bara runt hörnet så pass att patienten inte kunde se mej, och lyssnade därefter hur personalen bemötte och hanterade situationen. När jag stod där kände jag hur benen skakade! Usch va obehagligt!! I den stunden tänkte jag "vill inte jobba inom psyk, vill inte jobba inom psyk, fy fasen!"

Efter att läkaren äntligen kom och tillsammans med befintlig personal tog hand om patienten gick jag upp till de andra som satt kvar på jouren. Kände att jag ville prata om det som hade hänt, som få "debriefea" lite och reflektera över händelsen och min reaktion.
När den personal som varit med och tagit hand om patienten kom tillbaka pratade jag även med dem. De berättade lite vad som beslutades och hur de upplevde situationen. Fick då veta att patienten (enligt polisen) var bedömd som "väldigt farlig", och att även de hade upplevt situationen hotande. Detta var otroligt skönt att få höra. Det blev en bekräftelse att min upplevelse och mina obehagskänslor inte var helt obefogade.

Jag har inte varit många dagar på psyk, men det har egentligen ganska genomgående känts som att jag inte vill jobba där när jag blir färdig. Och efter denna eftermiddag känns det väl ännu mer så. Jag är nog lite för skraj och för rädd om livet för att dagligen våga/orka utsätta mej för risken möta såna här situationer. Men som personalen sa så hör det ju inte till vardan, samtidigt som man inte vet när det händer (igen). 
I och med denna placering väcks det mycket nya tankar och funderingar, och det finns mycket att reflektera över och prata om. Men just nu känner jag bara; tur att det finns folk som vill jobba med detta! *phew* :)

Nu ska jag försöka släppa detta. Behöver krypa isäng och sova!
Tack alla tjejer för den mysiga fikastunden ikväll, ni är guld värda!
Kram och gonatt på er alla där ute :)

Dagens träning: buggträning 2 timmar

Idag har jag gjort första dagen på psyk! Plaveringen blev KKBC som tar emot ungdomar mellan 18-25 som mår dåligt på olika sätt och är i behov av samtal. Handledaren som jag ska ha verkar vara väldigt bra! Bara synd att hon kommer att vara borta så mycket, speciellt i början, samt att hon bara jobbar strax över halvtid :/ Kommer säkert bli så att jag hattar runt bland flera olika i personalen, och att jag därmed aldrig riktigt kommer komma in i rutinerna/känna mej trygg och säker. Men jag ska göra mitt bästa för att det ska bli en rolig praktik! :)

Var och tränade bugg med Blobb ikväll..! Fick ett litet danssug igårkväll, så jag chansade och frågade om han ville träna idag vilket han ville. Roligt! Får dock se hur länge peppen håller i. Känns inte så jättelovande, och det är synd med tanke på att det är ganska bra konditionsträning att dansa!




Ikväll har jag öveträffat mej själv nåt jäkulst! Jag, som annars hatar att lagat mat och baka och allt som har med  livsmedel att göra (förutom att äta då), har både lagat en ordentlig middag, gjort matlådor PLUS bakat :) Shit!? Jag kanske börjar bli vuxen..?? :P Hoppas jag fortsätter i samma anda, även om jag tvivlar... :/

Nu är jag så himla trött. Ska krypa ner under täcket och bara slappna av. GUD så skönt.
Sov gott! :)